Vi reste till USA i början på -90talet tillsammans med ett par
som hade sin son
som utbytesstudent i Port Huron. Så vi passade på ....
Först till New York.
Bodde på ett bra hotell alldeles bredvid Metropolitan på Manhattan.
Åkte taxi och tunnelbana och tittade på de närmsta omgivningarna.
Såg massor med ovana grejer för en lantis som jag - bl a ett par
som hade stående sex mot en pelare mitt emot
hotellet - mitt på dagen i rusningstid! Det var bara jag som glodde!
Promenerade till Bloomingdales, men kom tillbaka tomhänt.Skräp eller
dyrt!
Var dock roligt att se hur de olika våningsplanen hade samma grejer,
men i olika färger.
Vi var naturligtvis ut till Frihetsstatyn och gick på museet där..
Hon har vackra läppar, frihetsstatyn! Hennes ansikte är lika långt
som mina sambos kropp, ca 190 cm.
Vi gick inte upp i kronan.Tiden skulle inte räcka till om vi skulle hinna
med sista färjan tillbaka.
Utsikt över tornen från Battery Park
Vi gick på "Fantomen på Operan" en kväll. Jag trodde
att i en sån storstad skulle sångarna vara mycket bättre
än de svenska,
men faktum var att den svenska uppsättningen var bättre!
Vad som däremot var häftigt, var teatern. Vi satt högt uppe
på läktaren och stolsraderna framför oss stupade så
brant,
att hade man snubblat i trappan ner, hade det banne mig blivit ett svanhopp
rakt ner i orkesterdiket! Jag höll i mig av alla krafter!
Vi åkte runt i Harlem och Greenwich village -letade efter ett indianmuseum.
När vi äntligen fann det, var det stängt. Måndag eller
"presidents day" eller nåt sånt. Typiskt!
Men det var mycket intressant att åka tunnelbanan därifrån.
Vi var de enda vita i hela tågsetet, tror jag.
Dagen därpå tog vi tåget till Niagara Falls på kanadensiska
sidan. En lång resa.
(Tur också att jag tjatade om att vi fick lov att ha extra visum, för
annars hade vi inte kommit tillbaka in i USA igen sedan!)
Vädret var grått, blåsigt och regnigt. Det var ju februari
månad. Inga turister nästan.
Bodde helt ensamma på ett motell alldeles vid fallen. Rena TwinPeaks-stämningen!
Fallen är stora. Jag kan inte begripa hur nån kan komma på
tanken att åka utför dem i en tunna?!
IQb, skulle jag tro! (IQ-befriade) På kvällarna belyste man fallen
med olikfärgade strålkastare - väldigt amerikanskt! Tveksamt
om snyggt?!
Souvenirerna var av plast och glitter - jag tyckte det var stillöst,
faktiskt!
Letade efter nåt indianarbete med turkoser, men det mesta var skräp.
De hade kanske alla "riktiga grejer" undanstoppade nu när det
var off-season?
Efter några dygn tog vi tåget igen till Port Huron, ligger precis
på andra sidan gränsen.
Vi bodde på ett mycket fint hotell - Thomas Edison- och levde lyxliv!
Hotell Thomas Edison och bron över River Huron
Nu hälsade vi på utbytesstudenten och besåg hans skola, vänner,
värdfamilj
(som tog hand om oss på det trevligaste och raraste sätt man tänka
kan!) och staden Port Huron.
Vi hade ingen bil, så vi gick överallt. Sensation! Speciellt när
karlarna stod i bilkö framför en drive-in-bank!
Det såg mycket skumt ut i amerikanarnas ögon.
Vi damer skrattade rått år dem, där de stod och såg
felplacerade ut. Men de fick ut sina pengar ialla fall.
Vi tittade på arkitekturen - Port Huron är en småstad med
villor, med verandor utanför som nu vintertid mest
utgjorde skräpförvaring, men det var väldigt intressant. Annorlunda
mot svenska byggnormer.
Gata i Port Huron
Vi var också en vända till Detroit och såg ishockey; Marple
Leafs mot Red Wings.
Karlarna var i extas. Niklas Lidström spelade för Red Wings - det
gav oss sittplatser! Heja Sverige! Jag tror de vann?....
Sedan åkte vi tåg till Chicago. Vilken stad! Hu!
Man ska bo/vara på norra sidan, söder om staden är det riktig
slum!
Vi tog pendeltåget -lantisar alltså! - för att komma till
ett tekniskt-historiskt museum på södra sidan.
Enligt kartan var det en stor station, så vi tänkte ta taxi därifrån.
Jojäklar!
Utanför tågfönstret blev det mer och mer slum, snäppet
ovanför bombat! Ruiner!
Konduktören (beväpnad) lämnade inte vår kupé på
hela resan.
För varje station lyfte folk på huvudet och kollade om vi skulle
kliva av, och när vi lämnade stationerna tittade de ner igen,
och vi fattade inget!...
Så kom stationen Garfield där vi skulle kliva av. Vi klättrade
ner från plattformen på byggställningar!
Kom ner på en gata där fattigt folk stod runt en tunna och eldade
för att värma sig.
Det var blåljus från polisbilar på 3-4 ställen runt
om, och ett gäng tonårskillar kom ut från en bar med sikte
på oss.
Vi såg ut som mångmiljonärer - helt på fel plats, nedstrålade
från yttre rymden.
Panik! Bäst att dra. Det stod en Yellow cab parkerad vid trottoaren.
Jag slet upp dörren; -Is this one free?
I bilen satt en ammande kvinna i baksätet och bakom "ratten"
hennes karl. - Sorry!
Jag stängde dörren och tog en ordentligare titt - inga däck
på bilen- det var deras hem!!!
Nu hade folk äntligen fattat -förut hade de bara gapat! - och samlades
runt oss med händerna utsträckta för tigg.
Vi fick syn på en rullande taxi längst bort på den 4-filiga
vägen, och såg chauffören vinka åt oss, så vi
gick raskt! dit och hoppade in.
Hon - chauffören - undrade hur vi hamnat där. Det hade inte funnits
en vit i de där kvarteren de sista 20 åren.
När hon hörde att vi kommit med pendeln ruskade hon på huvudet
- Ni är väldigt modiga! (Det hördes att hon menade korkade!)
Det sker ett mord om dagen på A1:an!
Hon körde normalt aldrig frivilligt igenom detta område, och de
gånger hon måste, stannade hon inte för rödljus,
för bilen blev rensad på allt man kom över under stoppet.
Hon hade sett att vi var i trubbel, så hon beslöt stanna till.
Jag var vederbörligen tacksam, men mitt sällskap tyckte; Asch, det
var väl inget!?
Naiva? Eller är jag lättskrämd? Vad skulle du ha gjort?
Vi kom till museet, och åkte gruvtåg ner i en kolgruva - läckert!
Och tittade runt i nån timme.
Sen tog vi taxi tillbaka till hotellet! Ingen mer A1:a för oss, inte!
Vi tillbringade några dagar i Chicago, hälsade på släktingar
och promenerade runt en del.
Sen flög vi hem till gamla Sverige igen. Skönt att vara tillbaka
igen.
USA är inte nån höjdare för mig - jo, New York, det
är en härlig stad och en glad stad -
men det är mycket som man kan se om man håller ögonen öppna..
Vi berördes väldigt illa av fattigdomen och den sociala klasskillnaden,
och att man verkar strunta i att folk far illa.
Det är deras eget fel, liksom.
Och så bygger man höga staket runt sina hus och parker så
att DE inte kan komma dit.
Och skriker på hårdare straff. Inte hjälper det nu?! Man
har målat in sig i ett hörn på nåt vis.
Men jag kanske är orättvis? Vi såg ju "de värsta"
städerna Chicago och Detroit, och New York.
Borde ta en sväng och kolla lite småstäder innan jag säger
nåt?
tillbaka