NIE-LINÉS KENNEL
SHIH-TZU
***********************************************************************************
Min första shih-tzu
Av Annette Kvist
En
dag var det bestämt att jag skulle titta på en lägenhet som en bekant hade i
samma område där jag och min familj bodde. När jag kom in i lägenheten så mötte
jag en väninna till Barbro som hon heter. Denna väninna hade en hund, en liten
guld-vit lurvig, på 9-11 veckor. Jag föll pladask för denna underbara hund
och sa att en sådan skall jag ha. Jag frågade Barbro vad rasen hette. Hon
svarade shih-tzu. Ja, det var bara en underbar känsla inom mig, för nu visste
jag vad jag hade att se fram emot.
Jag tyckte bara om schäfer för det ansåg jag vara en riktig hund. Den har mer av det ursprungliga från vargen. Det vilda och oförstörda var jag fascinerad av. Jag tyckte inte riktigt om små hundar heller, men när jag såg denna juvel, som var en liten hund, kunde jag inte neka mig själv att skaffa en sådan. Namnet var svårt för mig att uttala. Jag frågade Barbro flera gånger vad rasen hette. Det tog mig ett år innan jag kunde uttala namnet rätt.
Jag gick in och tittade på lägenheten, för det var ju det jag var här
för. Jag bestämde mig för att ta lägenheten. Vi gjorde upp att vi skulle
skriva kontrakt. Hennes man Ulf och jag träffades på bolagets kontor, så var
den lyckliga affären gjord och jag hade en mycket fin lägenhet för en billig
peng. Jag flyttade in i lägenheten den 1 mars år 1979. Oj, vad tiden har
runnit iväg.
Den lilla hunden som hade fastnat på min näthinna, kunde jag inte glömma.
Det var bara inte läge att skaffa någon än, för jag måste vara mogen. Jag
ville ge den ett tryggt hem hos mig. Därför tyckte jag att det var nödvändigt
att vara förberedd på den stora händelsen, för den lilla hunden skulle komma
att förändra hela mitt liv. Jag hade också tidigare misslyckats med ett annat
köp av hund. Den hade blivit sjuk och jag var tvungen att avliva den. Denna händelse
tog mig mycket hårt. Jag var rädd för att det skulle upprepa sig och därför
vågade jag inte skaffa mig en ny hund. Min mor skulle inte heller få veta något.
Hon hade och har fortfarande ett dåligt inflytande på mig. Detta ville jag
inte utsätta en liten valp för, så jag valde att vänta till rätt tillfälle
att skaffa den nya hunden.
Mina planer för 1985 var att jag skulle gå en vävkurs på våren och
en kurs i sömnad på hösten. På sommaren skulle jag bege mig på min, sista
resa, som jag gjorde till Gotland. En vecka hade jag planerat att vara på
Gotland och se så mycket jag kunde hinna med, för Gotland var ett ställe som
jag länge önskat att få uppleva. Sedan skulle jag köpa den efterlängtade
hunden. Jag visste inte med säkerhet vilken färg eller vad jag skulle köpa
den. Jag var lite orolig för jag visste inte hur den såg ut som vuxen, men jag
var fast besluten på att en shih-tzu skulle jag ha. Sedan skulle jag köpa en
schäfer för det är min älsklingshund.
När jag nu skulle ha en liten hund så skulle det vara en tik. Jag
tänkte, om man skaffade den lilla tiken först och den betydligt större schäfern
sedan blir hon ändå ledare. Jag vet att i hundens värld är det den mentala
styrkan som är avgörande. Schäfern som jag måste ha, skulle vara en hane.
Det är det maskulina i schäfern som lockar mig.
När jag hade gått mina kurser och sett världen, så började jag
planera min framtid. Jag skulle uppfylla alla mina önskningar och mina drömmar
skulle slå in. Denna morgon, den 28 december 1985, damp Göteborgs-Posten ner i
min brevlåda. Jag bläddrade nyfiket upp sidorna där man kan se allt som är
till salu. Under djurförsäljning såg jag med glädje en annons om shih-tzu
valpar och de var svart-vita. Då började jag tänka på vilken färg
skulle jag ha på min hund, svart-vit verkade mycket tilltalande. Jag ringde upp
och en tjej svarade att hon hade tre svart-vita tikar kvar. Priset var 2800
kronor. Jag visste att pengar fanns på mitt konto så det var inget problem.
Jag bestämde med tjejen som heter Eva att följande dag skulle jag åka till
henne och titta på valparna.
Den 29 december tog jag bussen från där jag bodde och det var från
Kobbegården i Askim. Valparna höll till i Hamarkullen. Området var mycket känt
för att vara en problemstadsdel med mycket bråk och slagsmål. Polisen var ständigt
där men när de kom fram så var allt över och de kunde inte få tag på någon
förövare. Det var kusligt att åka dit, men vad gör man inte för att
tillfredställa sin önskan att få en shih-tzuvalp. När jag väl var framme så
letade jag rätt på uppgång 51 och då upptäckte jag att det fanns två uppgångar
som hade samma nummer. Då blev jag mycket förbryllad, så jag lånade en
telefon i kiosken och ringde Eva. Jag var då på väg att ge upp och åka hem.
Eva beskrev vägen för mig så jag skulle gå till rätt uppgång. Förklaringen
var den att det fanns två gatunamn i detta område.
När jag väl hade hittat rätt uppgång och just när jag skulle ringa på,
såg jag en bild ovanför ringklockan. Det var en bild på en shih-tzu som
vuxen. Jag sa till mig själv, vilken ful hund, ser de ut så som vuxna? En sådan
hund vill inte jag ha. Jag var på väg att vända och gå. Samtidigt tänkte
jag att min lilla kanske inte blir så ful. Jag skämdes lite, för Eva väntade
ju på mig. Jag tänkte, att så elak kunde jag ju inte vara, så jag vände mig
mot dörren och ringde på. Eva öppnade dörren och välkomnade mig.
Jag klev in i köket och vid köksbordet satt en tjej som jag till min
stora häpnad kände igen. Det var min klasskamrat i åttan och nian. Då blev
jag lite lugnare och kände att det inte var så farligt att köpa en hund här.
Jag hade inte bestämt mig helt, om jag skulle köpa någon valp eller inte. Min
klasskamrat, som heter Lena, sa att Eva var hennes kusin. Mycket lustigt tyckte
jag. Vi pratade lite om det gamla och vad som hade hänt henne.
Eva visade de tre valparna och de var fina. Innan jag kom fram hade jag
en förbryllad fundering över vilken valp jag skulle välja. Jag bestämde mig
för att ta den minsta. Skall man ha en liten hund som är så gullig, då tar
jag den minsta och den sötaste. Jag såg på dem att de hade olika mycket vitt
på nosen. Jag tänkte, jag skulle välja på det. Jag var mycket osäker vad jag
skulle göra. Jag var inte säker på om jag skulle köpa någon valp över
huvud taget. Pengar var ju inte problemet. Det var det att jag hade svårt att
besluta mig.
Jag fick hålla den minsta tiken. Denna lilla lade jag särskilt märke
till, för att hon hade mest vitt på nosen och hon var den sötaste av dem. Jag
tog upp henne i knäet och då fick jag mitt livs överraskning. Hon tryckte sig
hårt mot min mage och detta fascinerade mig. Den andra valpen tryckte lite mot
min mage och verkade lite rädd av att sitta i mitt knä. Den tredje tryckte
inte alls, men hon var lite större än de andra systrarna. Jag tog upp den första
igen, den som tryckte så hårt. Jag satt med valpen i knäet och funderade vad
jag skulle göra. Jag grubblade fram och tillbaka om jag skulle köpa eller
inte. Medan jag gjorde detta, så kände jag att det lutade åt att jag skulle välja
henne, för att hon hade denna speciella egenskap. Samt att hon gav mig en vink
att jag skulle välja henne.
Eva sa att den här lilla var mest social. På kvällarna hade Evas barn
valpen i knäet när de satt och tittade på TV. Hon åt inte så mycket mat som
hennes syskon. Hon var liten i maten. Rättare sagt kräsen. När jag satt där
med valpen i knäet, sa jag till Eva och Lena att den skulle heta Mimmi. De
tyckte att det var ett fint namn. Det namnet hade jag bestämt mig för tidigare
innan jag kom dit för att se valparna. Namnet kom bara för mig som en blixt från
klar himmel.
–
Ja, jag
tar henne, sa jag och orden kom helt plötsligt ur min mun.
Jag
blev så överraskad själv och när jag hade sagt dessa ord blev jag så överväldigad
glad. Jag blev också säkrare på att jag skulle få hem en valp. Det kändes
skönt att jag äntligen hade bestämt mig.
Dessvärre var valparna bara 7½ vecka. Jag visste att så tidigt får
man inte ta valpen från tiken. Det var inga problem för henne, att jag skulle
ta hem valpen så ung. Hon hade redan levererat tre och en skulle hon behålla
själv. Hon ville bli av med valparna så fort som möjligt, för hon tyckte det
var jobbigt att ha så många. De krävde en hel del av henne och eftersom hon
arbetade, så blev det ingen tid över till något annat. Dessutom hade hon barn
att ta hand om.
Jag tänkte, för att vara riktigt säker på att få just min valp måste
jag ta hem den omedelbart, trots att hon var så ung. Jag var också orolig för
att de skulle förväxla valparna. Att de skulle sälja den som jag hade valt.
Jag släppte ner Mimmi för nu hade hon fått ett namn av mig som jag
skulle tilltala henne. Eva sa att hon hette Nickoline i stamtavlan och att det
inte alls är ovanligt att man tilltalar valpen med ett annat namn. Jag sa att
jag inte hade kontanter med mig, men en check kunde hon få. Det accepterade hon
och jag betalade. Jag fick information om vilken borste och kam jag skulle använda.
Hon talade om för mig vart jag skulle vända mig för att få hjälp med hur
man sköter pälsen. Jag fick råd om vad valpen skulle äta. En använd handduk
fick jag också, för att hon skulle känna sig bekant med lukten när vi kom
hem och så att hon inte blev alltför ensam.
När allt var klart undrade jag om jag skulle kunna få se tiken och den
andra systern som hon skulle behålla. Eva nämnde att hon hade hennes tik
nerklippt. Jag sa att jag ville se henne ändå. Jag såg tiken och valpen som
hastigast, sen var det dags för mig att gå.
Jag lovade Eva och mig själv att ta väl hand om henne. Hon skulle få
en lugn start i sitt nya liv hos mig. Jag tog Mimmi innanför jackan och tackade
för mig. Dörren stängdes bakom oss. Vi två var ensamma. I famnen hade jag
med mig den ljuvliga juvelen. Jag var lycklig och gick mot tunnelbanan. Jag
ville komma från denna skrämmande plats. Mot det nya livet som jag önskade
mig. Med mig hade jag min lilla dröm, som blev min stora lycka.
Hon föddes den 8 november 1985 och dog den 12 mars 1998.
Är ni intresserad av fortsättning av denna berättelse, så hör av er till mig för vidare information.
*******************************************************************************************
Från oss alla, till Er alla.
En riktig God Jul och Gott Nytt År!
***************************************************************************
Annette Kvist Nävertorp 4 522 94 Tidaholm Tele 0502/22055
*********************************************************************************************